Anna Hertzman

Senaste nytt

Nu säger vi ”hejdå” till manshat och kvinnohat.

Jag följer den svenska jämställdhetsdebatten flitigt och jag läser ofta människor som talar om att feminism handlar om kvinnor (inte män) som hatar män och vill förändra män.

Vi börjar med att säga att feminism tillhör alla kön. Alla människor kan vara feminister. Ni ska lära er mer om det snart. jag ska bara…:

*AVGRUNDSVRÅLAR FÖR ATT KUNNA FORTSÄTTA SKRIVA*

Och jag har fått höra på senare tid att jag måste vara mer konstruktiv och tillmötesgående i mitt ”debatterande” i sociala medier. För vet ni; jag har fått för mig att alla tänker som jag. Att alla människor utgår ifrån att det finns en god tanke, om inte alltid korrekt, i allting som människor tycker. Men det har jag insett att så är inte fallet.

SÅ! Jag har tagit på mig att framöver vara en utbildande person i de debatter som kittlar mitt intellekt. I debatter där själva grundbegreppet är feltolkat och missbrukas i oändlighet bland okunnigt folk som tar sig frihet att tycka till om saker de inte vet någonting om.

Vi börjar med att prata i ren fakta, för att avväpna rädslan inför vackra begrepp, så som feminism och jämställdhet. Vad betyder feminism? Vi söker upp det på Wikipedia och då står det som följande:

Vad är feminism

Då analyserar vi denna texten för att människor som läser detta inte ska blanda in sina egna värderingar i det som står och därmed missförstår det som verkligen står skrivet.

Feminismen är alltså en rörelse som sträcker sig över hela världen (en fri rörelse vilket innebär att alla människor fritt får lov att kalla sig för feminister.) Rörelsen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen. Vad betyder då detta? Du som nu tänker att det betyder att kvinnan vill att mannen ska hugga av sin kuk och istället operera dit en fitta, du är fel på det. Likställighet politiskt, socialt och ekonomiskt innebär att kvinnan inte ska diskrimineras och att mannen inte längre ska ha företräde. Det innebär att man inte ska uppfattas som olika bara för att man är olika kön. Det innebär att kvinnan ska bemötas som en människa politiskt, på arbetsplatser, i löneförhandlingar och i sociala sammanhang med mera.

Så feminism betyder alltså jämställhet. Feminismens mål är att skapa jämställdhet och jämlikhet mellan individer och att diskriminering ska utplånas. Feminismen vill att alla människor ska må bra och ha det bra. Det tycker jag är en rimlig princip för grundläggande värdering hos alla människor.

Vi pratar alltså om att feminism är mänskliga rättigheter. 

Det finns massvis med problem med feminismen som rörelse. Ett problem är feminister som radikalt uttrycker ett manshat. Det är alltså inte feminism, det är hat.

Ett annat problem är mäns rädsla att feminismen kommer innebära för dem att de måste sluta vara de män som de vill vara. Det är också ett missförstånd.

Jag stör mig så jävla mycket på att feminismen inte uppfattas som det vackra och inspirerande begrepp det faktiskt är. Jag klär på mig att vara en feminist som älskar människor och vill att människor ska förbli de som de är. Och att de på köpet med feminism får med sig lite respekt för människors olikheter. Respekt ska man kunna kräva i Sverige år 2014.

Vi ska inte blanda ihop feminism med femininitet/maskulinitet och därför ska vi prata om kön. Jag tar bara upp fåtal exempel som absolut inte beskriver samhällets alla individer, men det beskriver vissa fall som jag tror många stött på. Fyll gärna i kommentarsfältet med era egna upplevelser som går i linje med detta.

Lösryckt exempel nummer 1
Vi ska prata om att alla män inte vill/kan/orkar identifiera sig med den mansroll som samhället prackar på honom. Alla män identifierar sig inte med den starka, försörjande, okänsliga mannen. Och det handlar inte om sexuell läggning. Det handlar om att alla människor är olika som individer. Redan tidigt i livet mobbas pojkar som är känslosamma eller sticker ut från normen. De kallas för ”bögjävel” och annat. Precis som att bög skulle vara någonting dåligt. Det borde tolkas som en komplimang.

Lösryckt exempel nummer 2
Sen pratar vi om kvinnor. Att få vara kvinna och att till exempel få vara arg. Att få lov att reagera med ilska (som enligt normen är ett attribut som tillhör mannen) och slippa att bli kallad för hysterisk, nervklen, överreagerande eller allmänt labil. En arg kvinna är en arg människa. Ingenting mer, ingenting mindre. Alla arga människor har anledningar som borde respekteras snarare än att förminskas.

Ett tredje kön
Vi ska prata om att det finns fler kön än män och kvinnor. Och nu brukar vissa människor skrika rakt ut i luften!

”JAG FÅR PANIK! SÅ JÄVLA LÄSKIGT ATT DET FINNS FLER KÖN ÄN KUK OCH FITTA! JAG KÄNNER BARA TILL KUK OCH FITTA! KUKEN PASSAR SÅ BRA I FITTAN OCH JAG VÄGRAR ACCEPTERA FLER KÖN!!!”

Så. Nu fick du, dåligt pålästa och impulsiva människa, lite utrymme.

Nu fortsätter vi. Om normen passar dig, då du är en heterosexuell människa. Du ser hyfsad ut (enligt normen), du har ett jobb, ett socialt liv och du tycker att all media, alla läkarbesök, alla frågor du får på fester, alla människor du möter med mera passar dig ganska bra. Det är väldigt bekvämt med normen när den passar.

Här har vi problemet. Människor som passar in i normen är så rädda för att man ska rycka deras sammanhang ur händerna på dem och ta ifrån dem deras sociala, ekonomiska, sexuella tillhörighet. Människans hjärna är väldigt snäv där man tänker på sig själv i första hand och endast är human om man själv vinner någonting på det. Jag tänker mer att vi ska utvidga normen. Att man ska se alla människor som människor och respektera deras sexuella, ekonomiska och sociala val i livet.

För människor kan klicka ”gilla” på Facebooksidor som är emot mobbning, näthat osv men har egentligen inget intresse av att offra någonting av sig själv för att ge en bättre värld åt alla.

Så. Nu har ni fått en lektion i feminism och att det är en rörelse som vill skapa jämställdhet i samhället. Och blanda för fan inte ihop feminism/jämställdhet med femininitet/maskulinitet fler gånger. Bättre vet ni efter detta. 

Feminism-feminism-34300889-300-300

Tack för mig! Köp min skiva.

Krävs mod att inte slicka röv när någon inbjudande böjer sig fram.

Jag vill börja med att säga att jag ska försöka blogga mer. Jag tycker det är befriande och roligt. Jag för ju en så kallad bildblogg på min Instagram som jag ska i vissa fall försöka överföra hit till den vanliga bloggen också.

Men skit i det just nu!

Det viktiga idag är Karin Adelsköld som har publicerat ett brev som Mårten Andersson har skrivit till henne. För att ni ska få två källor så har ni Aftonbladets artikel här och Karins egna berättande här. Vill ni ha fler får ni själva googla.

Jag är mycket glad över att Karin har vågat och orkat göra detta, trots att hon har blivit hotad och förlorat ”vänner” på kuppen. Det krävs mycket mod att inte slicka röv när någon inbjudande böjer sig fram.

Det är ju jävligt märkligt med underhållningsbranschen att människor inte vågar tycka till om saker som kan drabba deras karriär. Därför älskar jag Karin! Hon tycker för att hon vill göra en bra sak, för att hon vill förändra till det bättre. Alla andra rövslickare som är rädda om sitt eget skinn i denna debatt är i mina ögon ett typexempel på hur jävla risigt denna branschen balanserar på två överkokta spaghettiben.

Karin ska inte tystas! Nej! Karin är en förebild för alla kvinnor i underhållningsbranschen, och män(!). Hon vet, precis som jag, att om branschen styrs av män innebär det att det är svårt för kvinnor att nå fram och få samma chans som män. Det är fakta och inte en åsikt.

Jag slutar med att publicera en bild där hon har kogetrosor på sig, för ni vet ju att det är lite av min grej. #tihi

karin A

Publiken är min arbetsgivare.

Jag har träffat artister som valt bort att spela låtar live för att en förvirrad recensent någon gång kritiserat den. Fan vad arg jag blir när jag hör det! Så otroligt starka låtar från kompetenta artister/låtskrivare som kanske aldrig igen spelas live.

Min erfarenhet av recensenter är väldigt dålig och ändå lyckas jag leva på det här och har en fantastisk publik. Om recensionerna hade stämt så hade jag inte släppt mitt tredje album snart.

Publiken är min arbetsgivare.

Stöp mig inte i en normform, tack!

Jag har ett antal gånger stött på människor med åsikten att mina scenframträdanden inte går ihop med min musik. Eftersom jag skämtar på scen om kroppar, sex, människor med mera på ett väldigt lättsamt vis så har vissa reagerat på det. Människor som vill tillrättavisa mig.

Jag vet att jag har skrivit om detta innan men jag gör det igen, för det är så viktigt. Jag vill inte stöpas i en normform för att passa mottagaren. Det tror jag ingen vill.

Låt mig skämta om pattar och knull. Och låt mig samtidigt skriva musik om missbruk, död och misshandel. För så ser livet ut. En snurrig resa där man slits mellan skratt och gråt, allvar och skämt.

Kan inte höra skillnad på modern musik.

Jag har alltid tänkt på musiken som en oändlig plattform för vänskap, möten och kärlek. Att alla människor ryms i musik. Musiken är lika nyanserad som människor.

Jag lyssnade i helgen på Digilistan, som är en lista presenterad i Sveriges Radio över de mest nedladdade låtarna den senaste veckan i Sverige. Det slog mig att jag inte kunde skilja på många av de låtar som presenterades, att allting lät likadant. Så tänker jag på de människor som jag alltid uppfattat som gamla som har klagat över att allting låter likadant och då har de syftat på dagens dansmusik. Visst är det så att allting låter likadant, eller har jag blivit gammal?

Så tänker jag att jag sviker mitt intellekt och min moral om jag säger att musik är åldersrelaterat, för musik är individrelaterat. Det är så enkelt att jag inte förstår mig på den musik som oftast toppar Digilistan. Jag brukar säga att jag inte är så cool och det är kanske så. Kanske är jag en tönt som vill lyssna på visor och ballader där jag hinner höra texterna. Jag vill ta in varje ord och låta det hinna ta plats i mitt medvetande och undermedvetande. Jag vill att musik ska utveckla mig som människa.

Jag tänker på Ola Magnell som jag turnerar med just nu i Visturnén som jag uppfattar som ett språkgeni. Jag pratade med honom om hur det är möjligt att skriva så poetisk musik som samtidigt är lustigt tilltalande och berör på djupet. Han har alltid skrivit, hela tiden. På bussen, i roddbåten. Och där kommer jag på mig själv att jag gillar när poesi ryms i musik. Att det finns ett budskap med låten som talar om att artisten har tänkt för sig själv. Inte tänkt vad andra vill ha, utan tänkt vad som måste sägas för att inte sprängas av att bära på alla orden och alla känslorna.

Ola har skrivit många bra låtar men låten Tomma Tunnor blir aldrig omodern. Ta dig tid att lyssna på texten. Du har den på YouTube och på Spotify.

Om jag håller käften så går jag sönder.

När jag var i tonåren fick jag alltid höra ”om du håller käften spricker röven!”. Ett underligt uttryck som jag blivit kompis med i vuxen ålder. Nu är jag snarare stolt över att det är så.

För de som sett mig live och hört mina klumpiga men ärliga mellansnack bör vara medvetna vid detta laget att jag inte kan hålla käften. Att det liksom kliar i hjärtat och själen om jag inte högt och tydligt informerar omgivningen när jag tycker att någonting är fel.

Ibland oroar jag mig för att jag ska såra människor och där är säkert många på vägen som blivit ledsna av min halv-autistiska rättframhet. Det är aldrig meningen.

Jag bestämde mig från början att jag inte skulle prata om politik i offentliga sammanhang för jag inte tyckte att det var förenligt med mitt artisteri. Jag var orolig för att jag skulle skada demokratin om jag som offentlig person yttrade mina personliga politiska åsikter.

Men nu står jag i en situation i mitt liv där jag måste ta ställning. Jag ser att många människor väljer att sympatisera med Sverigedemokraterna och ju mer jag tänker på det desto mer känns min själ som en översaltad pyttipanna.

Såhär är det: Jag stöttar inte Sverigedemokraterna och kommer aldrig att göra det. Jag måste säga det. Annars spricker ju röven!

 

Svårt att göra slut efter fem år.

Jag börjar med ett enkelt exempel på vad jag tjänar när min musik spelas genom Spotify:

Min låt ”Är det här normalt” spelades 5601 gånger på Spotify under Augusti 2013.
Det blev utbetalt 47,79 amerikanska dollar vilket är 318,12 svenska kronor.
Jag har själv 65% royalty på detta och det blir då 206,7 svenska kronor. Det är 0,037 kronor per spelning.
Sen ska jag gärna skatta på det, vilket jag ogillar då det svider som salt på en hemorrojd ibland dessa snäva siffror.
Efter skatt fick jag alltså ut 136 svenska kronor för 5601 spelningar i Spotify. 

Jag har jobbat som artist och låtskrivare på fulltid sedan fem år tillbaka och jag har jobbat som endast artist och låtskrivare på fulltid sedan ett och ett halvt år tillbaka. Det innebär att jag tidigare jobbat med minst två fulltidsjobb och även pluggat vid sidan av. För hårt tatuerat i min hjärnbark står det ”du måste ha någonting att falla tillbaka på”. Som jag har förstått det så är vissa yrkesval inte att lita på, och mitt yrkesval råkar vara ett sådant. Musik är lite humbug, det får jag höra nästan varje dag.

Jag minns att när jag skaffade Spotify. Då var musikkatalogen där så liten så jag kunde bläddra mig igenom den utan problem, ingen förstod vad Spotify var men jag och mitt dåvarande skivbolag insåg att det var någonting att satsa på. Vi var redo att hjälpa Spotify att förändra musikbranschen genom att bidra med våra musikaliska verk. Jag gav Spotify mitt fulla förtroende i den då rådande kaotiska musikbranschen där i princip alla laddade ner musik olagligt. Den uppfattningen jag fick om Spotify då var att de skulle göra sitt bästa för att artisterna skulle få betalt för den musik de skapar och levererar. Artisterna verkade då vara viktiga för Spotify.

Jag förde en diskussion, som mest blev en monolog, på Twitter där jag pratade om att jag tycker att Spotify, nu lagom till sitt femårsjubileum, borde satsa mer kraft på att kunna betala artisterna mer. Jag tycker själv att fem öre per spelad låt är för lite. För ni vet att fem av dessa ören inte går direkt till artisten eftersom artisten oftast har procent på dessa fem öre. Jag har mellan 18-22% procent per mina utgivna verk (de som jag gav ut innan jag startade eget skivbolag)

För att lägga ut en låt på Spotify i fem år för distribution så kostar det mig ungefär femhundra kronor. Sen ska låten spelas in, mixas och mastras för en del tusenlappar. Sen ska ett skivomslag designas. Det är inte heller gratis. Sen ska låten marknadsföras, en musikvideo ska spelas in och tid ska läggas ner på att maila hela jävla världen. Jag får alltså aldrig igen pengarna på den musik även fast jag spelas mycket och har stor publik.
(Information: jag har ungefär mellan 10 000-500 000 spelningar per låt på Spotify).

En person skrev till mig på Twitter att det är tid nu för artister att skaffa sig en ”alternativ inkomstkälla” och inte förlita sig på att våra verk bringar oss inkomst. Det är som att säga till människor med ”normala jobb” att de ska gå till jobbet varje dag men att de vid sidan av det måste jobba med någonting annat, för att de inte kommer att få någon lön från deras vanliga jobb. Från och med idag ska alla jobba dubbelt!

Men låt säga att jag inte är en bitterkuk och skulle kunna tänka mig att i alla fall överlägga med mig själv om att skaffa mig en alternativ inkomstkälla, då undrar jag hur en sådan ser ut. Är det att man ska ha ett extrajobb utöver sitt artisteri? Eller kanske att man låtsas att man är två artister och varannan helg är Günter eller Dr Bombay? Eller kanske bara spela mer och ta mer betalt för konserter och därmed utesluta en stor del av min publik som inte har råd att betala över 300 kronor för en konsert?

Jag vill berätta om min hierarki såsom jag uppfattar den. Jag ser det så att artisten har två arbetsgivare, den ena är publiken och den andra är gåvan att kunna skapa och/eller framföra musik. Utan publiken och utan skapandet så finns det ingen artist och då finns det heller inga skivbolag och inget Spotify. Inga skivor, ingen musikradio, inga recensenter. Det är helt dött.

Musik är det som alla människor i hela världen har gemensamt men det är inte klassat som ett yrke. Inte om man tittar på villkoren.

Jag kan ge mig fan på att ”glad, kåt och tacksam”-uttrycket myntades i underhållningsbranschen, för det är precis så det känns. Det känns som att jag bara ska vara tacksam för att jag kan ha tur att nå ut till en ”större publik” via Spotify.

Alla program i tv som handlar om att framställa artisten och musikern som en liten och okunnig person, medan skivbolagen ”sitter inne på all kompetens”, har förstört en stor del av samhällets syn på musikbranschen. För de skivbolag som startade programmen har det varit deras chans att ge branschen en konstgjord andning. Men det har skadat mer än det gjort nytta.

Och så skriver några arga stackare på Twitter att jag ”kan gå ur Spotify om det inte passar mig” och det bevisar så tydligt att de inte alls har fattat vad jag pratar om. Jag tar en viktig debatt för musikbranschens skull. För musikskaparna, artisterna och musikerna ska kunna fortsätta skapa.

Du betalar 99 kronor i månaden för att lyssna på i princip obegränsat med musik genom Spotify och det är på tok för billigt.

Jag är endast tacksam mot min arbetsgivare; publiken.

 

Inga trasiga skor.

Jag åker nu bil upp till Stockholms skärgård och funderar över livet. Igår spelade vi på Holmöns Visfestival utanför Umeå och idag på Åhus Visfestival. Båda två var fantastiska spelningar och jag har känt mig i bra form. Tidigare har jag känt att jag har tagit på mig för stora skor men det gör jag inte längre. Jag lever mitt i mitt liv med stolthet och inte strax utanför med känsla av att jag inte passar in. Jag vet vad jag kan och jag känner mig trygg. Jag tror att publiken märker av det lika mycket som jag själv också gör. Hoppas jag.

Det är med stor ödmjukhet i mitt hjärta jag nu ska försöka uttrycka min tacksamhet till publiken som följer mig i med- och motvind. Allting går in och landar i mitt hjärta. Ibland är det jobbigt att inte hinna prata med alla och att inte lära känna alla. Jag minns inte alla namn och ibland inte var jag mött er tidigare. Men jag minns alla stora leenden, alla kramar och alla fina ord. Så nu är det min tur att berömma er. Det är det minsta jag kan göra!

Jag minns alla spelningar jag hade i början av min musikaliska karriär. Sällan hade jag någon publik och sällan förstod folk vad jag ville förmedla. Jag har pysslat med skånsk vispop sedan jag var 18 år. Idag är jag snart 26 år (12 augusti närmare bestämt). Jag bestämde mig som 18 åring att musiken var min grej. Jag skulle göra den till min grej.
I min artonåriga kropp bodde det så mycket jag ville förmedla och det blev min första skiva, Va Fan, som släpptes några år senare. Efter den skivan trodde jag att jag hade tömt mig själv på det jag ville förmedla och skrev väldigt lite musik ett bra tag efter det. Jag var också rädd för att göra en uppföljande skiva, tänk om den inte skulle bli lika bra.
Jag samlade lite mod och började skriva igen och skivan Född Långt Ut skapades.

Min debutskiva släpptes 15 december 2009. Idag är det den 27 juli 2013 och det är fortfarande lika jävla roligt! Idag är det lite mer jobbkänsla över min musik då jag driver eget skivbolag och förlag. Men jag kan stå upp för mig själv och jag skäms inte för någonting. Klart jag tagit knasiga beslut och sagt puckade saker ibland, men det är ingen last längre. Livet går vidare och jag blir klokare och vänligare. Det känns inte som en kamp eller övertygelse längre.

När jag står där på scenen och har leende från öra till öra och ser en publik som sjunger med i låtarna. Låtar jag skrivit för att lätta mitt hjärta. Då känns allting overkligt. Jag vill alltid vara tacksam och aldrig ta någonting för givet. Ingenting varar för evigt. Men vi finns ju just här och just nu. Och vi är alla samma på något vis. Vi kan ju mötas i musiken oavsett vad vi röstar på, vem vi ligger med eller hur många vänner vi har på Facebook.

Så: tack till musiken och främst tack till publiken. Musik kommer att komma från mig så länge ni vill ha mig.

Anna och Skivbolaget har ny kollega

Idag vill jag presentera personen som kommer att jobba med mig och mitt företag.
Sanne Threms är en god vän till mig som i mitt företag kommer att jobba med bland annat projektledning, artistbokning, delvis administration av hemsida med mera.

–       Vem är Sanne Threms?

Ja, vem är Sanne Threms egentligen? För tillfället är jag (nästan) nyexaminerad (5/6) i Service Management i Malmö, vilket jag har studerat i två år. Där har jag berört ämnen så som projektledning, företagsekonomi/ekonomistyrning, marknadsföring, gruppsykologi, ledarskap, Service Management, och mycket mer.

Jag är en envis, social och rolig tjej som lever för utmaningar. Finns det en möjlighet för mig att lära mig något nytt, så är chansen tagen och förmodligen avverkad innan någon hinner blinka. Just nu ser jag fram emot min nästa utmaning tillsammans med dig Anna, jag är oerhört taggad inför framtiden.

–       Du är en god vän till mig och också en förebild med din envishet och arbetsglädje, tror du att du kommer att orka med att jobba med mig?

Självklart. Jag har alltid sett upp till dig och imponerats av hur du vågar satsa helhjärtat på dig och ditt. Jag tror att vårt samarbete kan styrka och utveckla oss båda. I vår vänskap är vi duktiga på att plocka upp varandra och stötta varandra och den egenskapen tror jag vi kommer ha glädje av när vi arbetar tillsammans. Vi kompletterar helt enkelt varandra. Jag ser fram emot vår resa tillsammans! 

–       Vad har du för förväntningar på att jobba med mig och i mitt skivbolag?

Jag förväntar mig ett gott samarbete. Jag ser detta som ett lysande tillfälle att få arbeta med något och någon jag trivs med och som utmanar mig på flera plan. Jag anser även att jag själv är högst ansvarig till om de förväntningar jag har nås eller ej. Vi väljer själv vad vi har för förväntningar, jag tror dock att det är viktigt med en rak och ärlig kommunikation. Där vet jag att vi är överens. Det värsta som kan hända är att man får göra om och göra rätt.

– Vilka är dina styrkor som du tror kommer göra gott i arbetet tillsammans med mig?

Jag är en oerhört driven person, när jag brinner för något så går jag in för det till 110%. För övrigt är jag en person som gärna startar upp projekt och är också noga med att avsluta och följa upp det. I vårt samarbete tror jag att jag kan komma in med lite ”nya ögon” och se saker från en annan vinkel. Jag hoppas kunna komma med lite idéer och nytänk. Tidigare har jag arbetat en del med projektledning och varit med och anordnat föreläsningar och marknadsföring av en mässa på Malmö Arena. Jag har inte direkt någon tidigare erfarenhet av musikbranschen i sig, vilket gör att jag tror vi kompletterar varandra bra med våra olika erfarenheter och kunskaper.

–       Du brukar vara full av kommentarer, har du någon spontan kommentar du vill avsluta frågestunden med?

Till alla som läser: Glöm aldrig bort att det är du själv bestämmer över ditt liv. Du kan göra precis vad du vill med det, se bara till att du gör det som känns rätt. Du kan alltid ta ett steg tillbaka men det är inte alltid lika lätt att ta ett steg framåt, vilket också är vad som gör det mödan värd. 

För övrigt är jag oerhört taggad inför detta samarbete och jag ser fram emot att arbeta tillsammans med en så oerhört driven och duktig person som dig Anna. 

Sanne Threms

Kontakt. sanne@annahertzman.se

Har ni frågor till Sanne eller gällande vårt samarbete så får ni gärna ställa dem i kommentarsfältet i detta inlägg.

Sanne Threms jobbar alltså med mig i mitt skivbolag och förlag samt med mig som artist. Sanne är en egen person och ska aldrig lastas för mina åsikter eller uttalanden samt vice versa.

 

En gåva är alltid en last.

Det svåra med att vara kreativ är sällan att hitta inspirationen, det är att hitta balansen mellan vanligt liv och kreativt liv.

Ja, för det måste särskiljas. Jag måste skilja på flum-Anna och Hemma-i-pyjamas- Anna, annars blir jag galen.

Men det är sällan jag får till den uppdelningen. Jag flyger ofta upp ur sängen mitt i natten för att kasta mig över kollegieblocket och skriva ner mina tankar.

Jag skriver massvis med låtar, skriver på en bok, skriver blogg, dikter, twitter och mycket annat. Det är som mitt hjärtas bränsle för när jag väl skrivit ner det som gnager mig så släpper jag det. Då får känslorna lov att vila på pappret istället för i mitt hjärta.

Det låter coolt nu när jag uttrycker det såhär flådigt på bloggen. Men det är fan inte lika gött alltid.

En gåva är alltid en last. På ett eller annat vis.

 

Skärmavbild 2013-04-25 kl. 12.47.31