Kan inte höra skillnad på modern musik.

15 apr 2014 — skrivet i Dravel, Musik

Jag har alltid tänkt på musiken som en oändlig plattform för vänskap, möten och kärlek. Att alla människor ryms i musik. Musiken är lika nyanserad som människor.

Jag lyssnade i helgen på Digilistan, som är en lista presenterad i Sveriges Radio över de mest nedladdade låtarna den senaste veckan i Sverige. Det slog mig att jag inte kunde skilja på många av de låtar som presenterades, att allting lät likadant. Så tänker jag på de människor som jag alltid uppfattat som gamla som har klagat över att allting låter likadant och då har de syftat på dagens dansmusik. Visst är det så att allting låter likadant, eller har jag blivit gammal?

Så tänker jag att jag sviker mitt intellekt och min moral om jag säger att musik är åldersrelaterat, för musik är individrelaterat. Det är så enkelt att jag inte förstår mig på den musik som oftast toppar Digilistan. Jag brukar säga att jag inte är så cool och det är kanske så. Kanske är jag en tönt som vill lyssna på visor och ballader där jag hinner höra texterna. Jag vill ta in varje ord och låta det hinna ta plats i mitt medvetande och undermedvetande. Jag vill att musik ska utveckla mig som människa.

Jag tänker på Ola Magnell som jag turnerar med just nu i Visturnén som jag uppfattar som ett språkgeni. Jag pratade med honom om hur det är möjligt att skriva så poetisk musik som samtidigt är lustigt tilltalande och berör på djupet. Han har alltid skrivit, hela tiden. På bussen, i roddbåten. Och där kommer jag på mig själv att jag gillar när poesi ryms i musik. Att det finns ett budskap med låten som talar om att artisten har tänkt för sig själv. Inte tänkt vad andra vill ha, utan tänkt vad som måste sägas för att inte sprängas av att bära på alla orden och alla känslorna.

Ola har skrivit många bra låtar men låten Tomma Tunnor blir aldrig omodern. Ta dig tid att lyssna på texten. Du har den på YouTube och på Spotify.